Imparfait indicatif

Det vanligaste dåtidstempuset på franska är passé composé, men en annan form är också vanlig, nämligen imperfekt eller imparfait.

Imparfait används när man talar om vad man brukade göra, vad man hade för vana att göra, vad man alltid gjorde. Det är handlingar där man inte talar om när de började eller slutade, man säger bara att de höll på.

Imparfait översätts till svenska med imperfekt (gjorde, åt, lekte...). För att understryka att det var en handling som höll på men inte blev färdig, lägger vi ibland på svenska till ett annat verb, t.ex. satt och..., låg och..., stod och... Det behöver man alltså inte säga på franska.

Alla verb har samma ändelser i imparfait. Även de oregelbundna verben har samma ändelser, men då ändrar sig stammen istället (det som kommer före ändelsen). Såhär ser ändelserna ut:

-AIS
-AIS
-AIT
-IONS
-IEZ
-AIENT

-ER-VERBEN ser ut såhär i imparfait.

PARLER
je parlais (uttalas ä)
tu parlais (uttalas ä)
il/elle/on parlait (uttalas ä)
nous parlions (uttalas jõ)
vous parliez (uttalas jé)
ils/elles parlaient (uttalas ä, ent hörs inte)

-IR-VERBEN är lite speciella, för de får in ett -iss- före ändelsen. Obs. att det finns oregelbundna -ir-verb som inte får något -iss-. Är man osäker skall man kontrollera i en bok.

FINIR
je finissais
tu finissais
il/elle/on finissait
nous finissions
vous finissiez
ils/elles finissaient

Och -RE-VERBEN får utseendet:

PERDRE
je perdais
tu perdais
il/elle/on perdait
nous perdions
vous perdiez
ils/elles perdaient

Verb som slutar på -OIR tappar i regel hela -oir innan man lägger till ändelsen.


Vanliga oregelbundna verb är:

AVOIR → j'avais
ÊTRE → j'étais
SAVOIR → je savais
POUVOIR → je pouvais
DORMIR → je dormais

Le passé composé

Den vanligaste verbformen på franska för att prata om dåtid är passé composé (ordagrant sammansatt förflutet). Formen kallas som den gör för att den är sammansatt av två ord. Först kommer hjälpverbet avoir, därefter ett perfekt particip, eller på franska participe passé.

Passé composé kan översättas till svenska med perfekt (jag har pratat) eller med imperfekt (jag pratade). Man får avgöra vad som passar bäst i sammanhanget.

-ER-VERBEN beter sig såhär:

PARLER
j'ai parlé
tu as parlé
il/elle/on a parlé
nous avons parlé
vous avez parlé
ils/elles ont parlé

-IR-VERBEN fungerar såhär:

FINIR
j'ai fini
tu as fini
il/elle/on a fini
nous avons fini
vous avez fini
ils/elles ont fini

Och -RE-VERBEN gör man såhär med:

PERDRE
j'ai perdu
tu as perdu
il/elle/on a perdu
nous avons perdu
vous avez perdu
ils/elles ont perdu

Andra verb får man slå upp för att veta vilken form participet får - många är oregelbundna. Bland de viktigaste finns:

AVOIR → j'ai eu
CROIRE → j'ai cru
DIRE → j'ai dit
ÊTRE → j'ai été
FAIRE → j'ai fait
LIRE → j'ai lu
POUVOIR → j'ai pu
SAVOIR → j'ai su
VOIR → j'ai vu

Några verb böjs inte med avoir utan med ÊTRE. Det gäller framförallt så kallade RÖRELSEVERB, alltså verb som har med rörelse, förflyttning att göra. Såhär gör man med dem. Lägg märke till att participen ändrar på sig

ALLER
je suis allé (man), je suis allée (kvinna)
tu es allé (man), tu es allée (kvinna)
il est allé (man)
elle est allée (kvinna)
on est allé (man)
on est allés (flera män eller blandat)
on est allées (flera kvinnor)
nous sommes allés (män eller blandat), nous sommes allées (kvinnor)
vous êtes allés (män eller blandat), vous êtes allées (kvinnor)
ils sont allés (män eller blandat)
elles sont allées (kvinnor)