Franskt uttal är lite speciellt, men egentligen inte så svårt. Stavningen kan verka konstig, men har man bara lärt sig några regler går det bra. Här är några saker att tänka på för att göra rätt.
A uttalas som i hatt på svenska. Ibland hör man även uttalet som i hat, särskilt när det kommer ett s efter a:t, eller när bokstaven har en cirkumflex, â. Detta uttal är dock ovanligt och gammaldags.
 uttalas som a i hatt (eller a i hat i äldre uttal).
O uttalas som ett svenskt å.
Ô uttalas också som å.
U uttalas nästan som y på svenska, men mer som ett mellanting mellan u och y. Det liknar mest ett tyskt ü, om man vet hur det låter.
E uttalas som ett slappt ö, eller som det sista ljudet i ord som hare, gosse, kudde.
När E står före två lika konsonanter, uttalas det ä.
När E står före två eller flera olika konsonanter, uttalas det också ä. Om den andra konsonanten är ett R, uttalas det dock som ett slappt ö.
E sist i ett ord uttalas inte. I sånger och poesi kan det dock uttalas som ett slappt ö (vilket är det gamla uttalet).
ER sist i ett ord uttalas e.
É uttalas e.
È uttalas ä.
Ê uttalas ä.
Ë uttalas ä.
I uttalas som på svenska (utom när det kommer ett O före, då det uttalas som a).
Ï uttalas alltid som i.
Î uttalas också som i.
Y uttalas som i. Om det kommer ett O före uttalas det aj.
AI uttalas ä.
OE uttalas ö.
OEU uttalas ö.
OI uttalas wa (med w som på engelska).
OU uttalas som o i sol.
OY uttalas waj (med a som i hatt).
EAU uttalas å.
IE uttalas jä.
B uttalas som på svenska.
C uttalas som k före a, o och u, som s före e, i och y. När det uttalas k är det oaspirerat, vilket betyder att man inte blåser ut så mycket luft som på svenska.
CH uttalas som ett sje-ljud.
D uttalas som på svenska.
F uttalas som på svenska.
G uttalas som g före a, o och u, som ett tonande sje-ljud före e, i och y. (Tonande betyder att stämbanden surrar - ljudet låter som en stor humla ungefär.)
H uttalas inte alls.
J uttalas som ett surrande sje-ljud (se G).
K uttalas som på svenska, men oaspirerat - det betyder att man inte blåser ut så mycket luft som på svenska.
L uttalas som på svenska.
M uttalas som på svenska.
N uttalas som på svenska.
P uttalas som på svenska, men oaspirerat, alltså man blåser inte ut så mycket luft som på svenska.
Q förekommer bara i kombinationen QU, som uttalas som k på svenska, men oaspirerat (se K).
R uttalas oftast svagt skorrande, långt bak i munnen. I södra Frankrike och i delar av Afrika uttalas det med tungspetsen som på rikssvenska.
S uttalas oftast som på svenska. Mellan vokaler uttalas det tonande, som ett engelskt z. Sist i ord uttalas det ofta inte alls.
T uttalas som på svenska, men oaspirerat, vilket betyder att man inte blåser ut så mycket luft som på svenska. Sist i ord uttalas det ofta inte alls.
V uttalas som på svenska.
W finns bara i låneord, och uttalas ofta som v.
X uttalas ks mellan vokaler. Sist i ord uttalas det inte.
Z uttalas tonande, som ett engelskt z. Sist i ord uttalas det inte.
VOKALER
A uttalas som i hatt på svenska. Ibland hör man även uttalet som i hat, särskilt när det kommer ett s efter a:t, eller när bokstaven har en cirkumflex, â. Detta uttal är dock ovanligt och gammaldags.
 uttalas som a i hatt (eller a i hat i äldre uttal).
O uttalas som ett svenskt å.
Ô uttalas också som å.
U uttalas nästan som y på svenska, men mer som ett mellanting mellan u och y. Det liknar mest ett tyskt ü, om man vet hur det låter.
E uttalas som ett slappt ö, eller som det sista ljudet i ord som hare, gosse, kudde.
När E står före två lika konsonanter, uttalas det ä.
När E står före två eller flera olika konsonanter, uttalas det också ä. Om den andra konsonanten är ett R, uttalas det dock som ett slappt ö.
E sist i ett ord uttalas inte. I sånger och poesi kan det dock uttalas som ett slappt ö (vilket är det gamla uttalet).
ER sist i ett ord uttalas e.
É uttalas e.
È uttalas ä.
Ê uttalas ä.
Ë uttalas ä.
I uttalas som på svenska (utom när det kommer ett O före, då det uttalas som a).
Ï uttalas alltid som i.
Î uttalas också som i.
Y uttalas som i. Om det kommer ett O före uttalas det aj.
AI uttalas ä.
OE uttalas ö.
OEU uttalas ö.
OI uttalas wa (med w som på engelska).
OU uttalas som o i sol.
OY uttalas waj (med a som i hatt).
EAU uttalas å.
IE uttalas jä.
KONSONANTER
B uttalas som på svenska.
C uttalas som k före a, o och u, som s före e, i och y. När det uttalas k är det oaspirerat, vilket betyder att man inte blåser ut så mycket luft som på svenska.
CH uttalas som ett sje-ljud.
D uttalas som på svenska.
F uttalas som på svenska.
G uttalas som g före a, o och u, som ett tonande sje-ljud före e, i och y. (Tonande betyder att stämbanden surrar - ljudet låter som en stor humla ungefär.)
H uttalas inte alls.
J uttalas som ett surrande sje-ljud (se G).
K uttalas som på svenska, men oaspirerat - det betyder att man inte blåser ut så mycket luft som på svenska.
L uttalas som på svenska.
M uttalas som på svenska.
N uttalas som på svenska.
P uttalas som på svenska, men oaspirerat, alltså man blåser inte ut så mycket luft som på svenska.
Q förekommer bara i kombinationen QU, som uttalas som k på svenska, men oaspirerat (se K).
R uttalas oftast svagt skorrande, långt bak i munnen. I södra Frankrike och i delar av Afrika uttalas det med tungspetsen som på rikssvenska.
S uttalas oftast som på svenska. Mellan vokaler uttalas det tonande, som ett engelskt z. Sist i ord uttalas det ofta inte alls.
T uttalas som på svenska, men oaspirerat, vilket betyder att man inte blåser ut så mycket luft som på svenska. Sist i ord uttalas det ofta inte alls.
V uttalas som på svenska.
W finns bara i låneord, och uttalas ofta som v.
X uttalas ks mellan vokaler. Sist i ord uttalas det inte.
Z uttalas tonande, som ett engelskt z. Sist i ord uttalas det inte.
